De senaste dagarna har jag stått inför ett val som gjort att jag slitit mitt hår. Jag har vägt för och nackdelar, singlat slant och skrivit listor: positivt och negativt. Jag har varit en riktig pina för de i min omgivning. Jobba eller plugga? Göra nåt helt nytt och fundera på vad jag vill pyssla med i framtiden eller få en inkomst? Nu har jag fattat ett beslut och det känns bra. En kompis sa något smart till mig: "Om du tar jobbet och inte trivs kan du alltid söka kursen till hösten, men du kan inte göra tvärtom." Det blev jobbet. Jag ska nu ta mitt pick och pack och flytta till Gävle för att börja jobba som Dekoratör/försäljare på Indiska med start den 10 januari. Spännande! Så om någon har tips på var man kan vända sig för boende säg gärna till!

Klockan är 2.50 när jag vaknar med ett ryck och tvingar upp ögonen, nu är det dags att kliva upp! Sedan kommer jag på att jag faktiskt har sovmorgon ända till klockan 5, så jag somnar om en stund till och alldeles för snart ringer klockan. Jag packar ihop mina saker och går mot tunnelbanan, jag har planerat att hinna med RERen när den går 6.10. Jag släpar väskan till stationen bara för att upptäcka att det är 31 minuter till nästa tunnelbanetåg går, vilket betyder att jag inte vet om jag kommer att hinna med RERen. Orka. Jag tar en taxi istället, för mina sista euron och det räcker precis. Buss till flygplatsen där jag är extra tidig så jag sätter mig och stirrar på alla människor. Plötsligt sjunker en tjej vid check in disken ihop. Jag undrar vad tusan hon håller på med, men hon bara ligger kvar där och då börjar de runt omkring henne reagera. Hon vaknade en liten stund senare. Det är verkligen läskigt när sådant händer. Man förstår inte riktigt vad som händer till en början. Jag satt alldeles för långt bort för att vara till någon hjälp, men om det skulle hända igen så hoppas jag att man kan tänka klart och komma ihåg det man lärt sig i skolan. Nu sitter jag på bussen påväg hem, men det dröjer till klockan 21.30 innan jag kan klampa innanför dörren. Lång resdag.

Sista dagen, tidigt imorgon går flyget hem. Så vad gör man sista dagen i Paris? Man glömmer ställa klockan och vaknar sent. Man gör sin läxa som man fattar rien(vill säga nada, men det är ju inte särskilt franskt av mig) av, vilket gör att det tar alldeles för lång tid. Sedan tar man sig ut i staden och gör absolut inget vettigt alls. Jag strövade omkring i lite butiker längs Rue de rivoli och les Halles. Blev lite sen till vandrarhemmet så jag fick skynda mig att duscha och käka något innan det var dags att ta mig iväg till sista lektionen. Om jag har lärt mig något? Ja lite faktiskt. Jag visste att jag inte skulle kunna tala flytande efter en vecka, men att veta att man inte glömt bort allt sedan man var här för ett och ett halvt år sedan är en lättnad. Jag förstår åtminstone lite av vad de säger om de talar saaaakta... Jag kommer att sakna Paris, för det är något visst med den här staden för mig, men det dröjer nog inte allt för lång tid innan jag reser tillbaka. Nästa gång med förhoppningsvis ännu mer franska kunskaper. Jag har nämligen kommit in på franska kursen på Stockholms universitet till våren. Nu behöver jag bara bostad, så om nån vet nåt. Tipsa mig!

När det äntligen kommer en fin dag med solsken så måste man bara ta vara på den. Vilket betyder vara ute så mycket som möjligt. Jag tog tunnelbanan till Chateau Rouge och började sedan klättringen upp mot Sacre Coeur, Montmatre. När jag efter lite mjölksyra kom upp så strålade jag ikapp med solen. Man ser ju lite småfånig ut när man går och ler för sig själv, men jag kunde inte hjälpa det. Det var så vackert! Utsikten, snön och solskenet. Någon frågade mig en gång vad lycka är för mig: Små stunder i livet när man inte kan sluta le, när något är så vackert att man bara måste stanna upp och titta, att andas friskluft och känna en inre frid, när man helt enkelt njuter av något (inte meningen att låta så djup, var inte orolig jag är snart tillbaka till min vanliga låga nivå). Det här var ett sådant ögonblick för mig. När jag flinat färdigt började bambi på hal is ta sig ner för alla snötäckta trappor. Jag kom ner, men det gör man ju i och för sig alltid, utan en skråma och det är däremot beundransvärt om jag får säga det själv. Tog mig med hjälp av metron till eiffeltornet och gick sedan en promenad längs Seine till Louvren och vidare till latinkvarteren. Snackade lite med min franska bank och såg till att mitt konto där verkligen var avslutat innan jag styrde stegen förbi Notre Dame och Hôtel De ville. Lång och knögglig promenad och det känns i mina ömmande fötter, men det var en perfekt dag för att än en gång betrakta alla sevärdheter utifrån.

Hur lär man känna en stad på bästa sätt? För mig är det att gå. Du går dit tårna pekar och om du har ett litet lokalsinne så kommer du så småningom dit du ska. Du kan gå vilse och det kan ta lång tid, men du ser mycket mer än om du tar metron. I värsta fall får man fråga någon. Idag valde jag att gå istället för att ta metron till Les halles och jag hittade dit. Köpcentret var precis lika förvirrande som jag mindes det och jag irrade omkring i det några timmar. Jag hade planerat att hitta min nyårsklänning där. Det gjorde jag inte. Istället hittade jag en kjol på Zara i fel storlek. Jag blev kär. Vad gör man då? Ger upp? Aldrig. Man åker till andra änden av stan, nähä inte där heller..då testar man nästa och ja där fanns den. Så nu är den min. Men jag har fortfarande inget att ha på mig på nyår..
Det har snöat här sedan förmiddagen och är det kaos i Stockholm när det snöar, så är det mycket värre här. Läste nyss att de hade stängt eiffeltornet. Men som min franska lärare sa C’est jolie!

Istället för att spendera hela dagen inne på vandrarhemmet så tänkte jag ge en guidad tur med en lärare från skolan en chans. Turen skulle ske i latinkvarteren alltså i mina gamla kvarter i en och en halv timme, på franska. Ett ypperligt tillfälle att få träna ännu mer på språket! Vad jag lärde mig:

• Fy fasen va sakta det går med en lärare som verkar lite osäker på vart han ska.
• Någonting om de äldsta delarna i Paris.
• Hur svårt det kan vara för en förvirrad lärare att få på sig ett par vantar. Jaha nu har han satt dem bak och fram med spännet i handflatan...
• Någonting om Sorbonne universitetet.
• Har han ingen näsduk karln?! Det rinner ju om näsan som på småbarn..iuuuu..
• Någonting om nån poet.
• Nu droppar det om hans näsa oxå..
• Någonting om en lång gata.
• Han har fortfarande vantarna fel..de är ju till och med två färgade, blå för upp svart för ner, det är ju hur enkelt som helst att sätta dem rätt!
• Någonting om Pantheon.
• Fasen vad kallt det är..och nu har det börjat snöa också.
• Någonting om en kyrka.
• Piuh! Äntligen inne i kyrkan och det är lite varmare.
• Någonting om ett helgon i en grav och hans finger i en egen liten box.
• Ooo attention! Läraren ser inte avstängningen med tjocka rep i kyrkan och håller på att riva ner allt när han försöker gå igenom.
• Lika kallt ute igen men med 3cm stora snöflingor.
• Att en guidad tur på en och en halv timme kan kännas dubbelt så lång..

Lärdom. Inte gå på fler guidade turer med honom.

Alarmet på klockan går igång och jag vaknar med ett ryck. Det var trettio minuter sedan jag tittade på den och tänkte ”nu kan jag ju inte sova för snart ska jag upp, men jag vilar lite iaf”. Jag somnade tydligen och blev tröttare än tidigare, konstigt att det blir så. Bara att kliva upp för att göra sig iordning till skolan. Det var ett tag sedan sist.. Frukosten på vandrarhemmet är lika näringsrik som alltid i Frankrike. Un baguette, un croissant et jus d’orange. Pålägg sött och sliskigt eller margarin (jag valde det senare) och saft till juice..mmm. Stärkt efter den rediga frukosten packade jag ner lexikonet och tog metron till skolan. Väl där dags för placeringstest, är det något jag inte saknar med skolan så är det testen. Efter att jag fått känna mig värdelös en stund så gick jag och köpte de böcker jag behövde. Lektion 16.20-19.30, det är mina tider för varje dag den här veckan. Nu måste man bara komma på hur man ska spendera dagarna. Inne på vandrarhemmet i det pytte ytte lilla sovrummet med fyra bäddar kanske? Tål att funderas på.     

Franska lektionen var bra, men som vanligt känner jag mig så trög. Kan det möjligtvis vara så att det inte går in mer information i mitt huvud? Att det är fyllt och så fort jag försöker få in ny så pressas gammal ut? Det vore rätt sorgligt att det redan är fullt i så fall, men vad finns det annars för förklaring att jag fortfarande inte kan mer av språket efter så många försök. Många från Brasilien och Japan i vår klass, de verkar vara överrepresenterade när det gäller fransk språkskola. Fast det dök faktiskt upp någon svensk också. Konstigt vad man känner tillhörighet när man är i ett annat land..

Jag stönar högt när jag ser den branta trappan.. fransmännen är inte mycket för fungerande hissar och rulltrappor. Jag är ju tjej och har därför packat precis i den vikten man får ta med sig plus handbagage. Det betyder ett jäkla kånkande med tunga saker med andra ord. Efter att ha lyckats ta mig till vandrarhemmet och checkat in får jag nyckeln, rummet ligger på tredje våningen. För fransmännen är tredje våningen egentligen fjärde våningen eftersom de räknar första som 0. Ojämna och långa trappor..yes. När jag kommer upp så upptäcker jag att det faktiskt finns en fungerande hiss. Kan vara bra till när jag ska hem iaf. Nu har jag ju fått träna armarna lite.

Jag letar mig till skolan eftersom jag är en sådan person som vill veta hur lång tid det tar att åka dit så jag inte blir försenad första dagen. Jag kliver ut på Place de Victor Hugo och kollar kartan. Rue de Sfax finns inte med..nähä?! Jag går ett varv runt alltihop och ger sedan upp och letar mig till informationen i tunnelbanan där jag får hjälp. Snubben där är otroligt hjälpsam och ber tre poliser som står därnere eskortera mig. Jag säger det behövs inte, men sedan går jag där efter tre stora karlar i uniform som snällt pekar ut vägen till mig.

Jag vill se hur mitt gamla kvarter ser ut och beger mig mot Notre Dame. Går in på min gata och tittar mig omkring. En kille går och pratar i telefon, blickarna möts och jag tittar bort för att återigen slänga ett öga på min byggnad. Han stannar och vänder sig om för att fråga om jag behöver hjälp med något. Jag mumlar No merci och fortsätter. Vem sa att fransmän var oartiga? Poliseskort för vägvisning och någon som avbryter ett telefon samtal för att vara hjälpsam, hur ofta händer det i Sverige?

Jag tar några kringelkrokar i mina kvarter innan jag bestämmer mig för att gå mot Champs Elysées. När jag ska till att gå över korsningen vid Louvren börjar en kille snacka med mig på franska och jag mumlar något om att jag inte kan franska. Han byter då till engelska och två timmar senare säger vi hej då till varandra. Trevlig italienare som verkade lika sällskapssjuk som jag. Dagen har gått fort och snart är det dags för mig att natta..har en del att ta igen sedan de sista tre nätterna. Paris är sig likt och trots att det var ett och ett halvt år sedan jag var här, så känns det som igår.

Idag har jag försökt läsa lite franska för att friska upp minnet inför resan. Jag hittade ett horoskop i mitt stjärntecken som jag tog mig tid att tolka, men eftersom jag inte är någon översättare så tänkte jag använda mig av google.com språkverktyg för att se om min tolkning var något så när. Jag kommer aldrig lita på google igen. Grammatiken känns lite sisådär i mina ögon.

Här är översättningen med hjälp av språkverktyget: