Jag stönar högt när jag ser den branta trappan.. fransmännen är inte mycket för fungerande hissar och rulltrappor. Jag är ju tjej och har därför packat precis i den vikten man får ta med sig plus handbagage. Det betyder ett jäkla kånkande med tunga saker med andra ord. Efter att ha lyckats ta mig till vandrarhemmet och checkat in får jag nyckeln, rummet ligger på tredje våningen. För fransmännen är tredje våningen egentligen fjärde våningen eftersom de räknar första som 0. Ojämna och långa trappor..yes. När jag kommer upp så upptäcker jag att det faktiskt finns en fungerande hiss. Kan vara bra till när jag ska hem iaf. Nu har jag ju fått träna armarna lite.

Jag letar mig till skolan eftersom jag är en sådan person som vill veta hur lång tid det tar att åka dit så jag inte blir försenad första dagen. Jag kliver ut på Place de Victor Hugo och kollar kartan. Rue de Sfax finns inte med..nähä?! Jag går ett varv runt alltihop och ger sedan upp och letar mig till informationen i tunnelbanan där jag får hjälp. Snubben där är otroligt hjälpsam och ber tre poliser som står därnere eskortera mig. Jag säger det behövs inte, men sedan går jag där efter tre stora karlar i uniform som snällt pekar ut vägen till mig.

Jag vill se hur mitt gamla kvarter ser ut och beger mig mot Notre Dame. Går in på min gata och tittar mig omkring. En kille går och pratar i telefon, blickarna möts och jag tittar bort för att återigen slänga ett öga på min byggnad. Han stannar och vänder sig om för att fråga om jag behöver hjälp med något. Jag mumlar No merci och fortsätter. Vem sa att fransmän var oartiga? Poliseskort för vägvisning och någon som avbryter ett telefon samtal för att vara hjälpsam, hur ofta händer det i Sverige?

Jag tar några kringelkrokar i mina kvarter innan jag bestämmer mig för att gå mot Champs Elysées. När jag ska till att gå över korsningen vid Louvren börjar en kille snacka med mig på franska och jag mumlar något om att jag inte kan franska. Han byter då till engelska och två timmar senare säger vi hej då till varandra. Trevlig italienare som verkade lika sällskapssjuk som jag. Dagen har gått fort och snart är det dags för mig att natta..har en del att ta igen sedan de sista tre nätterna. Paris är sig likt och trots att det var ett och ett halvt år sedan jag var här, så känns det som igår.