Min lediga dag började med en springtur, vidare till mamma och fixa håret. Fika med Sofie T, en sväng på köpingen och hem och laga mat. Senare filmkväll med brorsan och mamma, men vi hade ingen film så vi skulle låna en av en kompis till Pontus. Vi två åker dit och lånar och det är när vi åker hem som vi ser en hund springa löst. Den verkar rädd, ingen ägare i sikte och inget halsband på sig. Både min bror och jag har något som vi kallar för samvete och kan naturligtvis inte låta hunden springa omkring på köpingen alldeles själv en kväll..den kan ju bli påkörd. Så vi kliver ut och ropar efter den. Hunden kommer direkt och är väldigt lydig. Vi tar med den till polisstationen, men där öppnar ingen så jag ringer polisen och efter en stund kommer en patrull. Skönt, nu är det inte på vårt ansvar längre. Vi går in polisgaraget med voffsingen medan polisen kör in. En kliver ut medan den andre parkerar bilen. Söta vovven viftar på svansen och man känner att man gärna skulle vilja ta med henne hem. Då kliver han ut ur bilen. Vem visste att vi hade en så snygg och ung polis i köpingen? Nu är det helt plötsligt inte hunden som jag vill ta med hem längre. Jag försöker febrilt komma på nåt att säga som ska klargöra att Pontus och jag minsann är syskon och att jag är fri som en fågel (om det nu finns ett smidigt sätt att säga att man är singel), men som vanligt i snygga killars närhet får jag tunghäfta och hjärnstillestånd (jodå man kan få det). Alla som känner mig vet ju hur snabb jag varit med att visa intresse för en viss kille på järnvägs.. (fortfarande ett pågående projekt)..men på järnvägs är det ju bara att betala en slant och du är inne. Vad måste man inte göra för att få sitta inne hos polisen? 

Igår slösade jag bort fyra timmar i mitt liv som jag aldrig kommer att få igen, deprimerande tanke!
Jag såg en serie/film som jag trodde skulle vara sådär romantisk och härlig och som skulle få en på bra humör. Istället sitter man där och ser all förtvivlan och tänker nu måste det bara bli bättre och så slutar skiten olyckligt. Det borde finnas varningstrianglar på filmer som slutar olyckligt, så man visste vad man gav sig in i när man ser den. Det har hänt flera gånger nu. Det finns tillräckligt mycket hemskheter i verkligheten ändå som får en att vilja gråta och då tycker man att man borde få slippa det i filmen och sagans värld. Jag vill se härliga, roliga filmer som får mig att må bra! Precis som det finns åldersgräns så borde det finnas en skala mellan 1-5 hur sorglig filmen är, så man vet liksom..

Jag är ute på stan och går och då händer det!
Jag ser personen stå där och söka med blicken. Ögonen möts och jag tittar snabbt bort. Jag letar i väskan efter mobilen och får fram den. Jag börjar nervöst fippla med den och försöker verka väldigt upptagen. Nu har de nog tappat fokus på mig och jag kan känna mig säker. Jag ska precis gå förbi och kastar ett snabbt ögonkast.
Då: "Hej jag kommer från amnesty och jag skulle vilja ställa några frågor?!" / "Hej, jag representerar de röd/gröna, varsågod här är en folder!" / "Vill du samla stämplar för att få en vattenflaska?"
Jag mumlar nåt ohörbart, skakar på huvudet och stapplar därifrån. Det är som om de ser mina panikslagna ögon och tänker där har vi ett lätt offer. Jag fastnar alltid hos såna som vill sälja på mig saker/åsikter. När jag vid några få tillfällen vill att de ska stanna mig för de delar ut gratis grejor såsom godis, kuponger m.m. då missar de alltid just mig. Sist var en morot från alliansen som delade ut minimorötter. Eftersom jag var hungrig så stannade jag tvärt mitt framför moroten för att få min påse. Jag vill att det ska flyta på sådär bra och man får en påse i förbifarten, men icke.. tjejen innan mig fick sin påse på det viset. Jag är tjejen som slår på tvärnit för minimorötter. De var goda, men jag satte en i halsen.. jag har hört att någon missunnar en när det händer. Kanske var det amnesty tjejen som undrade varför jag hade tid för snacks, men inte för att hjälpa ööh vad är det nu de gör?...okej jag ska försöka bättra mig.

Förklaring vad det betyder:
Bipacksedel är den tryckta information som följer med läkemedlet. Den vänder sig till patienten och innehåller uppgifter om hur läkemedlet verkar och hur det ska användas. Bipacksedeln granskas av Läkemedelsverket innan läkemedlet godkänns och får marknadsföras i Sverige.

Byt bara ut ordet läkemedel mot karln.
Ett exempel..
Intages 1-2 ggr dagligen för vuxen
Dosen för ej överskridas för då kan biverkningar som huvudvärk uppstå.
Precis som i den medicinska världen så förstår man inte hälften av vad de innehåller och man kan lätt bli beroende om man intar det för ofta. Varningstext! Tunnelseende och värk i hjärtat kan förekomma vid överdosering uppsök läkare för behandling.

Det vore ju trevligt om de granskades av något slags verk innan de marknadsfördes, då skulle man veta att de var godkända och på så vis undvika att handla på svarta marknaden.

När jag tog upp det här med en tjejkompis så kom vi på ännu en sak vi tyckte saknades.
Tvättråd.
Duschas i 40 grader, lufttorkas och därefter strykas medhårs för att återfå den forna glansen...

Jag vet att det var vääldigt länge sedan jag skrev ett inlägg. Man kan väl kalla det sommarlov eller vad man nu vill. Sanningen är att jag inte har vetat eller velat skriva ett ord förrän nu. Du (jag tvekar inte på att det är endast en om ens det som som fortsatt hålla utkik efter nya inlägg på min blogg) som läser det här kanske blir mycket förvånad över mitt inlägg, varför jag ens skriver det, men jag behöver lätta mitt hjärta. Jag har nu ställts inför ett val i livet. Alla säger att jag ska gå på magkänslan, men sedan jag utvecklat magkatarr eller vad du nu är som gör att den krånglar så svarar sällan min mage på mina frågor. Vilket gör att jag står där med min minus och plus lista och är lika vilsen som någonsin. Jag har lägenheten om jag vill ha den till juni, men jag måste stanna i Stockholm till juni. Låter som en dröm för många, men jag vet verkligen inte hur jag vill göra. Jag vill helst inte vara kvar i storstan, men vill inte precis flytta hem och vara arbetslös heller. Jag har kört fast i mitt jobb och som det känns nu så har jag mest ont i magen över det. Jag vill klättra ner för karriärstegen istället för upp. Jag måste vara den enda i mitt slag, men jag vill inte sitta fler nätter som nu och fundera över mitt jobb. Jag vill vara som vanligt folk som låter bli att ta med det hem. Jag vill ha ett liv utanför jobbet och jag vill inte stressa sönder mig eller vara en tjatmoster nå mer. Det var inte det jag föreställde mig att två år på Entreprenörskolan för att bli dekoratör skulle ge mig. Jag vill syssla med något kreativt och om jag inte får hålla på med det så vill jag åtminstone ha ett fungerande socialt liv utanför jobbet. Jag läste några rader på ett papper för någon vecka sedan och bestämde mig för att det skulle bli mitt motto. Live the life you imagined! Hur fint är inte det?! Och hur svårt är inte det att leva efter.. men om man tar ett steg i taget. Inser att jobbet inte är allt, inte bryr sig om vad folk tycker ifall jag känner för att kliva ner ett steg i karriären, om jag slappnar av lite mer och tar dagarna lite som de kommer.. kanske är jag en bit på väg i mitt nya motto då?