Jag vet att det var vääldigt länge sedan jag skrev ett inlägg. Man kan väl kalla det sommarlov eller vad man nu vill. Sanningen är att jag inte har vetat eller velat skriva ett ord förrän nu. Du (jag tvekar inte på att det är endast en om ens det som som fortsatt hålla utkik efter nya inlägg på min blogg) som läser det här kanske blir mycket förvånad över mitt inlägg, varför jag ens skriver det, men jag behöver lätta mitt hjärta. Jag har nu ställts inför ett val i livet. Alla säger att jag ska gå på magkänslan, men sedan jag utvecklat magkatarr eller vad du nu är som gör att den krånglar så svarar sällan min mage på mina frågor. Vilket gör att jag står där med min minus och plus lista och är lika vilsen som någonsin. Jag har lägenheten om jag vill ha den till juni, men jag måste stanna i Stockholm till juni. Låter som en dröm för många, men jag vet verkligen inte hur jag vill göra. Jag vill helst inte vara kvar i storstan, men vill inte precis flytta hem och vara arbetslös heller. Jag har kört fast i mitt jobb och som det känns nu så har jag mest ont i magen över det. Jag vill klättra ner för karriärstegen istället för upp. Jag måste vara den enda i mitt slag, men jag vill inte sitta fler nätter som nu och fundera över mitt jobb. Jag vill vara som vanligt folk som låter bli att ta med det hem. Jag vill ha ett liv utanför jobbet och jag vill inte stressa sönder mig eller vara en tjatmoster nå mer. Det var inte det jag föreställde mig att två år på Entreprenörskolan för att bli dekoratör skulle ge mig. Jag vill syssla med något kreativt och om jag inte får hålla på med det så vill jag åtminstone ha ett fungerande socialt liv utanför jobbet. Jag läste några rader på ett papper för någon vecka sedan och bestämde mig för att det skulle bli mitt motto. Live the life you imagined! Hur fint är inte det?! Och hur svårt är inte det att leva efter.. men om man tar ett steg i taget. Inser att jobbet inte är allt, inte bryr sig om vad folk tycker ifall jag känner för att kliva ner ett steg i karriären, om jag slappnar av lite mer och tar dagarna lite som de kommer.. kanske är jag en bit på väg i mitt nya motto då?