Nu har jag varit i Stockholm några dagar för läkarbesök och städning av lägenhet.
Man tycker att Sverige har så bra sjukvårdssystem eftersom det är så billigt, att det är lika för alla, rik som fattig. Det stämmer inte riktigt. Jag har provat båda sidorna. Vanlig sjukvård: 5 läkarbesök – olika läkare, varav 3 på akutmottagning, detta under 2 månaders spann, 3 utlovade uppföljningar som aldrig kom. Det gav ingenting, verkligen ingenting. Jag blev ganska förtvivlad eftersom jag är sjukskriven och måste springa på akuten titt som tätt för att få sjukintyg. Allstå betala för att få vara sjukskriven. Rimmar illa. Annars brukar man gå på sjukhuset för att bli frisk, men i Ljusdal fungerar det inte riktigt så tydligen. Min mamma har en försäkring på sitt arbete som inkluderar ”barn” upp till 25 år där man får snabb sjukvård. Sjukvårdsförsäkring: Kontakt på onsdagen förra veckan, torsdagen fick jag en tid till en neurolog på måndagen. Väl där skrev han remisser till ögonläkare och magnetröntgen och jag fick komma till båda idag, onsdag. En vecka och allt detta. Än har de inte klurat ut problemet, men jag får i alla fall hjälp, bollen rullar så att säga och de följer upp. Helt plötsligt finns det tider. Så det spelar alltså roll om man har försäkringar även i Sverige.
En liten iakttagelse bara.
Om jag ska räkna upp fler sådana från idag så är det här vad jag kan konstatera:
*Johannes Brost såg väldigt stressad ut på tunnelbanan idag.
*En tant i 60 års åldern med vanliga tantkläder och tant glasögon passar inte i strasspiercing i näsan. Men modigt av henne att strunta i det faktumet.
*Lasse Winnerbäck såg väldigt trött ut och gäspade stort när han kom och släpade på en resväska på centralen.
*De plogar sällan vägarna i Stockholm och när de gör det så fuskar de hejvilt. Jag har i och för sig hjälpt till lite idag genom att släpat en oerhört tung resväska i snömodd på väg till pendeln, det röjde ju undan en del.
*Höjdhopparen Stefan Holm har ovanligt stora öron (jag trodde det bara var huvudet), men han såg pigg och glad ut när han stod och väntade på tåg på centralen till skillnad från Lasse.
*Kändisspotting är tydligen ganska enkelt om man bara håller ögonen öppna i Stockholm eftersom jag sett tre stycken samma dag.

Utflyttning idag så hej då Trångsund och jag kan ju säga att jag inte gråter några stora tårar över det. Att slippa vara beroende av pendeln är ju lite av en välsingnelse, men lugn bara lugn jag kan nog hitta något annat att klaga på snart nog!