När det äntligen kommer en fin dag med solsken så måste man bara ta vara på den. Vilket betyder vara ute så mycket som möjligt. Jag tog tunnelbanan till Chateau Rouge och började sedan klättringen upp mot Sacre Coeur, Montmatre. När jag efter lite mjölksyra kom upp så strålade jag ikapp med solen. Man ser ju lite småfånig ut när man går och ler för sig själv, men jag kunde inte hjälpa det. Det var så vackert! Utsikten, snön och solskenet. Någon frågade mig en gång vad lycka är för mig: Små stunder i livet när man inte kan sluta le, när något är så vackert att man bara måste stanna upp och titta, att andas friskluft och känna en inre frid, när man helt enkelt njuter av något (inte meningen att låta så djup, var inte orolig jag är snart tillbaka till min vanliga låga nivå). Det här var ett sådant ögonblick för mig. När jag flinat färdigt började bambi på hal is ta sig ner för alla snötäckta trappor. Jag kom ner, men det gör man ju i och för sig alltid, utan en skråma och det är däremot beundransvärt om jag får säga det själv. Tog mig med hjälp av metron till eiffeltornet och gick sedan en promenad längs Seine till Louvren och vidare till latinkvarteren. Snackade lite med min franska bank och såg till att mitt konto där verkligen var avslutat innan jag styrde stegen förbi Notre Dame och Hôtel De ville. Lång och knögglig promenad och det känns i mina ömmande fötter, men det var en perfekt dag för att än en gång betrakta alla sevärdheter utifrån.